saralitosbokhylla

Boken började bra, riktigt bra till och med, och den blev egentligen aldrig dålig. Däremot så tappade den tempo så in i norden efter hälften att det blev hemskt jobbigt att läsa. Även om det hände saker i berättelsen så kändes det inte som att det hände något alls om ni förstår hur jag menar. Det var liksom som att stå och stampa på samma ställe hela tiden. Som att läsa i sirap tror jag att jag beskrev det som tidigare, och jag står fast vid det. Det som störde mig allra mest med hela boken var dock slutet. Jag vet inte om det beror på att jag är dum i huvudet på något sätt, men jag förstod verkligen inte vad som hände. Ett tag trodde jag nästan att det fattades några sidor i min utgåva eftersom den slutade "mitt i" en händelse, men det verkar som att det ska vara så. Jag tycker inte om det alls, jag känner mig inte klar. Det fanns fortfarande saker jag ville veta och frågor som jag ville ha svar på.

Det ska dock sägas att jag fortfarande är hemskt förtjust i Pettersons språk, och jag är väldigt sugen på att läsa Ut och stjäla hästar som är hans debutroman och som jag hört väldigt mycket bra om. Det får dock bli ett senare projekt, för min att läsa-lista håller på att bli totalt ohanterlig nu. Jag måste verkligen börja beta av den snart.

Jag har varit sugen på att läsa bägge två en längre tid, men jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken av dem jag känner mest för. Om jag känner mig själv rätt så slutar det förmodligen med något helt annat. Det har en tendens att bli så har jag märkt.

Kyrkogårdsboken lyckades med just precis det. Trots att det är en helt osannolik historia egentligen fann jag mig sitta som på nålar och oroa mig för att Mannen som är Jack skulle få tag i Ingenman. Är inte det väldigt märkliga namn förrresten? Jag vet inte vad de heter i originalet, men det känns som underliga översättningar så här i efterhand. Under läsningen störde det dock mig inte det minsta.

Historien tar sin början när Ingenman bara är ett litet barn och Mannen som är Jack mördar hela hans familj. Ingenman lyckas dock fly och hamnar till slut på kyrkogården där de döda tar honom till sig och beskyddar honom. Där uppfostras han av paret Owens och sin förmyndare Silas och får lära sig allt de döda kan. En dag smiter han dock ut från kyrkogårdens skydd och väl ute i den levande världen får Mannen som är Jack upp kornet efter honom. Han har väntat och letat, och när chansen uppenbarar sig tänker han inte misslyckas en gång till.

Jag älskade den här boken, jag gjorde verkligen det. Karaktärerna känns trovärdiga, historien är hela tiden både spännande och engagerande, och jag fann mig själv läsa långsammare och långsammare mot slutet av boken eftersom jag inte ville att den skulle ta slut för snabbt. Det om något anser jag är ett bra betyg för en bok. Läs den!

Sambon jobbar hela dagen idag, så jag tänker ha en riktig läsdag. Innan jag gick till gymet i morse började jag på Kyrkogårdsboken, och fast jag inte kommit sådär väldigt långt ännu tycker jag väldigt mycket om den. Ett utförligare inlägg kommer senare, nu tänker jag göra mig en kopp te och krypa upp i min sköna fåtölj en stund. Hej så länge!

Det känns som att jag behöver något som den här för att få upp läsglädjen igen. Ungdomsböcker brukar ha den effekten. Dessutom ska det bli spännande att läsa något av Gaiman, det har jag inte gjort förut. Det kanske är dumt att börja med en ungdomsbok då, men det struntar jag i.

Vad gör man åt det här? Jag vill ju verkligen läsa, men just nu är det inget roligt.

Än så länge ligger den också på topp tre över de allra bästa böcker jag läst i år. Det är en ganska mörk historia som handlar om Margaret Lea, en ganska tillbakadragen kvinna som jobbar i sin fars antikvariat. En dag får hon ett brev från den hemlighetsfulla författaren Vida Winter och historien tar sin början. Hur kommer det sig att Winter har bestämt sig för att berätta sin historia? Varför har hon valt ut Margaret att skriva ner den? Och vilken är hemligheten med den trettonde historien?

Boken har jämförts med klassiker som Jane Eyre och Svindlande höjder, som för övrigt är en av mina favoritböcker någonsin, och även om jag ser likheterna tycker jag inte riktigt att den når upp till samma nivå. Vill du läsa en roman som verkligen fångar dig, som du inte lägger ifrån dig i första taget och som du läser långsamt, långsamt för att den inte ska ta slut, då är det här något för dig. Jag rekommenderar den varmt!

Det här är en av mina absoluta favoritböcker, alla kategorier. Jag har läst den massvis med gånger, och jag tycker fortfarande att den är lika bra trots att den klassas som tantsnusk och sämre litteratur i många kretsar. Vet ni? Det skiter jag fullkomligt i. Jag anser att det ska vara roligt att läsa, och jag läser lika gärna en sådan här bok som jag läser faktaböcker och biografier. Varför måste det ena utesluta det andra?